Jag hade en intressant diskussion med en del forskare på teologiska fakulteten härom dagen. När vi drack kaffe kom vi in på Åbo svenska församlings skribaförnyelse och en av forskarna ställde frågor som berörde vad som händer efter ett skribaläger. I hans församling brukar man tänka att skriftskoltiden slutar med kanske det bästa man tidigare varit med om, alltså skriftskollägret. Sedan uppmuntras de nykonfirmerade ungdomarna att börja i hjälpisutbildningen. Detta har fungerat väldigt bra där eftersom merparten av ungdomarna också går i den. Det är värt att påpeka att detta tyder på ett starkt ungdomsarbete i den församlingen.
Jag upplever att hjälpledarutbildningen kan vara en viktig del i de nykonfirmerade ungdomarnas liv. Jag tror också att den kan bli en fin fortsättning på deras skriftskola. Men jag oroar mig för att hjälpledarutbildningen inte i förlängningen blir tillräcklig för deras fortsatta liv som kristna. Låt mig förtydliga vad jag menar.
Vi föreställer oss en nykonfirmerad ungdom som börjar i skriftskolan. Han får en fantastisk upplevelse genom den och kommer närmare Gud och sin medmänniska. Han åker på en massa läger som också känns meningsfulla. Detta gör han i ca 4 år. Men nu frågar jag mig, vad händer efter det? Livet som hjälpledare tar slut och nu måste han komma in i andra församlingssammanhang och den församlingsgemenskap som han tidigare hade finns kanske inte mer. Församlingen har kanske inte ett lika drygt arbete för unga vuxna, utan högmässan är det enda riktiga alternativet som återstår. Jag är rädd att en sådan ungdom faller bort från församlingens gemenskap eftersom han inte känner sig hemma i högmässan och därför inte heller i församlingens gemenskap. Det kristna livet han var en del av efter skriftskolan finns inte längre och han vet inte vart han skall ta vägen. Detta har jag själv sett hända med flera av våra aktiva hjälpledare.
Jag tror att man kan bygga upp en hjälpledarutbildning så att ungdomen uppmuntras att delta aktivt i församlingens högmässor. Men jag vill hellre att man i ett tidigare skede arbetar med att få dem in i gudstjänstlivet. Alltså, istället för att vi håller fram att fortsättningen på det roliga efter skriftskollägret (och konfirmationen) är att alla blir hjälpledare, så håller vi fram att fortsättningen på det roliga efter skriftskollägret är högmässan. Detta hindrar inte att man arbetar med hjälpledarutbildningen efter en konfirmation, men man undviker att dra fokus bort från det som är centrum i församlingens liv - Högmässan.
Jag hoppas naturligtvis att ungdomar skall känna det meningsfullt att fira högmässa med församlingen men jag är också en realist och förstår att trots gott arbete lär vi inte se de flesta där på söndag. Men om vi ens lyckas skapa en känsla hos de unga att högmässan är något meningsfullt kan det hända att de när de blir äldre hittar hem till församlingens gemenskap i högmässan.
Hej fredrik.
SvaraRaderaJag håller med om problemställningen, inte om lösningen.
Min magkänsla är att det bara är präster och pensionärer som uppskattar högmässan och ser det som ett bra koncept (visst det finns undantag, men procentuellt är det försvinnande liten andel av församlingarna).
Prästerna gillar högmässan eftersom det mest är de som bidrar. De får ha fina kläder och vara viktiga. Pensionärerna är nog mest där för nostalgin. Jag provocerar kanske lite nu, men varför lyckas kyrkan så ofta med ungdomsarbete men inte med vuxenarbete? Kanske man istället för att implementera det som funkar dåligt (högmässan, vuxenarbetet) i det som funkar bra (ungdomsarbetet) borde göra tvärtom.
Hej Daniel!
SvaraRaderaFörst vill jag säga att jag inte själv firar högmässa för att jag får ha fina kläder på mig och för att jag där får känna mig viktig (dock är jag ärad att församlingen låter mig bära dessa kläder samt låter mig vara deras pastor). Inte heller känner jag präster som tänker som du föreslår. Jag själv firar högmässa eftersom församlingen är där. Där har jag gemenskap med andra i församlingen och med Gud. I mötet med min medmänniska och min Herre lär jag mig vad det betyder att vara kristen så att jag kan ta det som jag får i högmässan ut i vardagen och fortsätta min gudstjänst där.
Sedan tror jag inte heller att pensionärer firar högmässa p.g.a. nostalgi. Den främsta orsaken de firar den är naturligtvis för att de känner att den är meningsfull. Där utvecklas de i sin relation till sin medmänniska och Gud.
Jag tror att din magkänsla är rätt gällande pensionärer i högmässan när det gäller vissa församlingar. Men jag kan glädja dig med att berätta att i vår församling firar alla åldrar högmässa tillsammans. Pensionärerna utgör kanske hälften av den gudstänstfirande församlingen och de andra åldersgrupperna växer stadigt.
Jag håller med dig att de som känner att de får bidra i högmässan också uppskattar den mer. Vi jobbar just nu med detta i vår församling. Det finns en bok som säkert skulle intressera dig som är skriven av en präst i Lund som heter Fredrik Modeus. I boken ”Mod att vara kyrka” berättar han om hur de har jobbat med högmässan i deras församling. Där försöker man få så många som möjligt med i planerandet och verkställandet av högmässan. Och vad är deras resultat? En fullsatt kyrka på söndag!
Jag kommer aldrig att ge upp på högmässan. Jag kan erkänna att vi måste ta en allvarlig funderare på hur vi arbetar med den men jag tror att den måste vara centrum i församlingens liv. Jag tycker dock att församlingen kan och skall syssla med annat viktigt också, t.ex. hjälpledarutbildning. Men jag vill också att alla församlingens grupper en gång i veckan samlas kring ett och samma altare. Min dröm är alltså att högmässan skall få vara ett synligt tecken för Kristi kropp i församlingens liv.